Den vackra Nåntunalund ligger i anslutning till Sävja strax söder om Uppsala. Lunden är full av ek och hassel som om höstarna lockar nötskrikor och nötkråkor med sina nötter. Fåglarna håller till i Lunsen, men flyger i skytteltrafik fram och tillbaka till lunden för att hamstra mat till vintern. Den kanske bästa platsen att uppleva detta fenomen är från cykelvägen mellan Nåntunaskolan och Nåntuna gård, och just här tog aftonens exkursion sin början. Flödet av nötskrikor var i det närmaste konstant, några landade som hastigast i en trädtopp innan de flög vidare och flertalet hade ekollon i näbben. I motljuset var det svårt att urskilja färger men man lär sig snabbt känna igen nötskrikans profil med relativt lång stjärt och flaxig flykt. Vi var precis på väg att bryta upp när en fågel hoppade upp i en trädkrona. Vi hann knappt känna igen nötkråkans vitprickiga fjäderdräkt innan den lyfte och drog mot Lunsen i sällskap med fyra nötskrikor. Nötkråkan har längre näbb och kortare stjärt, vilket ger intrycket av att vingarna sitter ”mitt på” fågeln, till skillnad från skrikan där bakändan är betydligt längre.
Vi fortsatte in i lunden där höstfärgerna omslöt oss. Fler nötskrikor gömde sig i ekarnas kronor och hördes skräna emellanåt. Några talgoxar visade sig, och nötväcka hördes flera gånger, men i övrigt var det tämligen lite fågel. När vi gick och småpratade i godan ro hördes plötsligt ett torrt, smattrande läte. Och där, igen! Det var en dubbeltrast som drog över trädtopparna. Den lät två gånger, sedan hade den hunnit utom hörhåll. Det gäller att vara på hugget som fågelskådare!
Nu började vi komma ut mot Kungsängen och där var det fullt liv på hundratals gäss. Kanadagässen och grågässen höll sig förvånansvärt strikt uppdelade, de förra uppe på fälten och de senare närmare vattnet. Allt eftersom lyfte fåglarna och flög söderut längs Fyrisån i små flockar. Efter lite idogt letande hittade vi även de söta små vitkindade gässen, ett tjugotal som betade på nära håll bland kanadickerna. En mindre grupp bläsänder flög över och visade upp sina vita magar, och i en grantopp kvittrade en steglitsfamilj. Solen sänkte sig bakom Kronåsens trädtoppar och vi avrundade tillbaka där vi börjat, samtidigt som den sista nötskrikependeln tog till vingarna och femton fåglar på ett led drog sig tillbaka mot storskogen.
