I en vindstilla gryning, strax under nollgradersstrecket, möttes vi vid Lunsens östra skogsbryn. Trots ett vintrigt yttre visade sig flera vårtecken under vandringen. När vi pulsade in bland barrträden möttes vi snart av de första sjungande talgoxarna, en envetet lockande nötväcka och en försiktig koltrast som smakade på årets första trevande flöjtstrofer. Vid Fläktan hade två större hackspettar trumduell, medan några blåmesar födosökte i en björktopp. Här har kommunen påbörjat bygget av en ny stuga efter att den förra brann ner i somras. Trädstammarna intill bar ännu spår efter eldsvådan.
Skogen, som ofta ter sig så mörk och djup, blir kanske aldrig så ljus som den är just så här års, när snön ligger djup och belyser granarna underifrån. Det var ett förtrollande landskap att vandra genom. I snön hittade vi också spår av flera olika däggdjur, däribland rådjur, hare, ekorre och skogsmus. Intill Långmossen stannade vi till och lyssnade på trädkyparens silvriga sång. Innan vi visste ordet av var vi så mitt uppe i en rykande slagsmål mellan två hormonstinna trädkryparhannar. Upp och ner för tallarnas stammar jagade de, tumlandes omkring varandra i luften, ilsket tjattrande. Vårkänslorna svallade!
Vid Micksmossen passade både vi och en större hackspett på att fika. Därefter bar det söderut mot Lunsentorpet. Längs stigen märktes det tydligt att skogens talgoxar börjat gruppera sig parvis, och ett par var i full färd med att inspektera en holk när vi kom klampande. När vi stannade till kunde vi flera gånger höra kungsfåglar en bit bort, men det dröjde innan vi till slut hittade några som ville visa upp sig. För en av deltagarna var det första bekantskapen med denna minsting och lyckan var total. Den nötkråka som ropade ett par gånger i motsatt riktning fick finna sig i att bli överskuggad av de små charmtrollen.
Lite längre fram for en tofsmes ivrigt runt i en trädkrona men kunde till slut ses fint av alla, och vi fick flera möjligheter att öva på att känna igen dess puttrande lockläte. På sina håll tutade några domherrar. Väl framme vid Lunsentorpet intog vi en andra fika medan en förbiflygande korp spanade in oss från ovan. Som avslutning, när vi precis nått fram till skogens utkant, for en svartmes upp och lockade i en grantopp. Lika snabbt försvann den igen och alla hann inte se den men de flesta fick ändå höra den lilla mesen. Det var en önskeart bland deltagarna – och de som inte hann se sig mätta har ju en god anledning att göra fler besök i vackra Lunsen!