I tjäderskogen

av Baltasar Pinheiro, 2022-04-23:

Nu har jag fått uppleva skogsdrakarnas mäktiga spel för första gången! Efter några år av detektivarbete och två turer senaste månaden för att återplacera två bortblåsta gömslen, var det dags. Jag och min kompis kom till gömslena strax efter kl 16 och runt 17 låg vi i var sitt gömsle med 60-70 meters avstånd mellan varandra och väntade förväntansfulla.

Under en härlig vårkör gick det drygt två timmar utan att något hände, men så fick jag ett meddelande från Max att han hade hört den första inflygande tjädern landa. Under de följande två timmarna hade vi fullt upp med att räkna och meddela varandra varje gång vi hörde en landning. Vissa gånger hörde bara han, ibland bara jag och vid några tillfällen hördes samma av båda. Hela tjugoåtta inflygningar kunde vi höra. Det var säkert inte bara tuppar och några dubbelräkningar bör ha förekommit men ett stor tjäderlek är det!

Strax efter kl 21 hördes pärluggla spela sitt vackra spel som sedan avlöstes av sparvugglans vissling. Kan tyckas en oväntad och ovanlig ordning på de små trollens spel men det var bara att luta sig tillbaka och ta in den fina konserten. Den blev fullbordad med tupparnas rapande och skogens mörker kändes helig och lugn.

Jag vaknade 03.55 av att en tupp spelade för fullt utanför mitt gömsle och Max meddelade att spelet varit igång i 10 minuter. Vilken fröjd att få höra dessa märkliga ljud i skogen. Gryningen bjöd på den första synen av tupparna som gick i trans på sina arenor.

Foto: Baltasar Pinheiro

Vid 04.20 landade en hona tio meter från mig och följde den spelande tuppen till en annan del av spelet som låg 40 -50 meter från mitt gömsle men som kunde ses hyfsat. Det skulle visa sig att spelets centrum låg därborta. Där kunde jag se tre tuppar jaga och bråka med varandra och fyra höns sprang fram och tillbaka, landade i träd och även på ett tredje gömsle som fanns på plats. Detta gömsle tillhörde två andra skogsälskare som också var på spelplatsen samtidigt. En pappa och en son som är erfarna naturfotografer och tjäderspelsfantaster. Trots att det var deras första säsong på just detta spel var det känt sedan länge i deras familj. Farfar hade legat på detta spel redan på 1950-talet och berättat att spelet varit känd sedan åtminstone 200-talet. Ett hundra år gammalt spel som de fått i arv och ett skatt som jag och Max fick upptäcka och avnjuta!

En avstämning mellan oss fyra åskådare gav 15 olika tuppar och 6-7 höns på plats. En salig upplevelse som bjöd på sång, dans, bråk och kärlek (ja, parning blev det också) och som var slut strax innan kl 9. Då står man utanför sitt gömsle, tar den sista chokladbiten, och betraktar skogen som låtsas som ingenting har hänt och att ingen hemlighet finns att upptäcka.