Inför exkursionen till Björn var skådarintresset på topp. Ett mäktigt högtryck hade under en period i september legat parkerat över Ryssland, bromsat lågtrycksvandringen från väster och istället skapat en korridor med ostliga vindar från trakter långt bortom Moskva. Detta väderläge visade sig i tillströmningen av fåglar under ett par veckor. Många sena fynd av fåglar som rimligen redan borde ha lämnat våra trakter gjordes, och vid månadsskiftet var det dags för de ostliga rariteterna att visa sig. Brunsångare på Björn, tätt följda av tajgablåstjärt, sibirisk piplärka och turturduva! Även Örskär fick besök av sibirisk piplärka och på Svenska Högarna ringmärktes flera tajgablåstjärtar.

Så såg förutsättningarna ut inför UOF:s exkursion och intresset för att komma ut till ön var mycket stort. Tyvärr kom ett omslag i vädret dagarna innan den 7:e, regn avlöste och högtrycket i öster orkade inte hålla emot. Vinden var nordvästlig, inte optimalt för tillströmning av fågel, men kanske skulle några av de tidigare upptäckta rariteterna finnas kvar och möjligen skulle vinden kunna betyda mer sträckande sjöfågel. Frågorna var många men ingen visste svaren. 23 skådare hade bestämt sig för att ta reda på fakta på plats.

Jorduggla. Foto: Jan-Eric Rönnqvist

Morgonen började bra med mycket fågel i buskarna. En koll vid fyren visade att mängden sträckande sjöfågel däremot var tämligen mager. Några skådare stannade kvar och bevakade havet mot norr medan andra gav sig iväg ut över ön mot väster. Kungsfågel, gråsiska, järnsparv och där kom en varfågel och satte sig kort, flög sedan lite längre bort och satte sig helt öppet i en torraka mot västra dungen där den lät sig beskådas. En stenfalk dök upp och drog sedan raskt söderut. Ute på Lillön upptäcktes en dvärgbeckasin och en ensam snösparv. Samtidigt passerade snösparvar fyren och drog vidare västerut. Ute på skären väster om Lillön hade två skärsnäppor sällskap av en kärrsnäppa. Utanför fyren sträckte små- och storlemmar, och en av de passerande lommarna var ovanligt kraftig – islom? Det fick vi aldrig veta. När de flesta gått tillbaka till fyren stannade några kvar vid västra dungen. Jorduggla larmade de. Några vid fyren hann se, andra missade. Strax kom ytterligare ett larm, två jordugglor flyger lågt över ön mot fyren! Nu hann alla se ugglorna som gjorde en lov runt östra dungen, gick ut över havet söder om hamnen och landade kort på ett skär. Snart lyfte de igen för att undkomma mobbande måsar och kråkor.

Klockan hade gått fort och det var redan dags att börja packa ihop och lämna Björn. Men även om de ostliga rariteterna försvunnit var deltagarna nöjda med exkursionen, ön och de fåglar som hittats. Vinden hade vänt på västlig för att sedan vrida ytterligare till sydväst. Vindstyrkan hade minskat kraftigt och tillbakafärden blev behaglig. Samtidigt fick vi besked från fågelskådande kompisar på Svenska Högarna att de skådat i regn den sista timmen.

Den vackra Nåntunalund ligger i anslutning till Sävja strax söder om Uppsala. Lunden är full av ek och hassel som om höstarna lockar nötskrikor och nötkråkor med sina nötter. Fåglarna håller till i Lunsen, men flyger i skytteltrafik fram och tillbaka till lunden för att hamstra mat till vintern. Den kanske bästa platsen att uppleva detta fenomen är från cykelvägen mellan Nåntunaskolan och Nåntuna gård, och just här tog aftonens exkursion sin början. Flödet av nötskrikor var i det närmaste konstant, några landade som hastigast i en trädtopp innan de flög vidare och flertalet hade ekollon i näbben. I motljuset var det svårt att urskilja färger men man lär sig snabbt känna igen nötskrikans profil med relativt lång stjärt och flaxig flykt. Vi var precis på väg att bryta upp när en fågel hoppade upp i en trädkrona. Vi hann knappt känna igen nötkråkans vitprickiga fjäderdräkt innan den lyfte och drog mot Lunsen i sällskap med fyra nötskrikor. Nötkråkan har längre näbb och kortare stjärt, vilket ger intrycket av att vingarna sitter ”mitt på” fågeln, till skillnad från skrikan där bakändan är betydligt längre.

Foto: Jenny Östlund

Vi fortsatte in i lunden där höstfärgerna omslöt oss. Fler nötskrikor gömde sig i ekarnas kronor och hördes skräna emellanåt. Några talgoxar visade sig, och nötväcka hördes flera gånger, men i övrigt var det tämligen lite fågel. När vi gick och småpratade i godan ro hördes plötsligt ett torrt, smattrande läte. Och där, igen! Det var en dubbeltrast som drog över trädtopparna. Den lät två gånger, sedan hade den hunnit utom hörhåll. Det gäller att vara på hugget som fågelskådare!

Foto: Jenny Östlund

Nu började vi komma ut mot Kungsängen och där var det fullt liv på hundratals gäss. Kanadagässen och grågässen höll sig förvånansvärt strikt uppdelade, de förra uppe på fälten och de senare närmare vattnet. Allt eftersom lyfte fåglarna och flög söderut längs Fyrisån i små flockar. Efter lite idogt letande hittade vi även de söta små vitkindade gässen, ett tjugotal som betade på nära håll bland kanadickerna. En mindre grupp bläsänder flög över och visade upp sina vita magar, och i en grantopp kvittrade en steglitsfamilj. Solen sänkte sig bakom Kronåsens trädtoppar och vi avrundade tillbaka där vi börjat, samtidigt som den sista nötskrikependeln tog till vingarna och femton fåglar på ett led drog sig tillbaka mot storskogen.

Kanadagås i förgrunden, vitkindade gäss där bakom. Foto: Jenny Östlund